Två män vandrar
Miguel är ny chef och medgrundare av Predator Arquitectura SL. Där erbjuder vi arkitekttjänster. För oss internt såväl som för externa kunder.
Miguel kommer från Mallorca. Var i Madrid länge däremellan. Men som familjefar älskar han ön som en plats värd att bo på.
Och det är just denna Miguel som delar med mig passionen för "herrturer". Vi menar verkligen inte pubrundor. Men behöll inte för långa vandringar, som sedan kröns av lunch.
Jag hade forskat dagen innan i komoot om Cala Sant Vicenç och hittat en fin rutt. Indikeras med "måttlig" och något med 4,5 timmar. Från soffan, mycket hanterbar. Och det fanns möjlighet att helt enkelt förkorta turnén.
Vid EROSKI stormarknad i Port de Pollença sväng vänster om du kommer från Pollença. Och i den andra rondellen fanns en parkeringsplats där vi träffades. Vem var för sent? Naturligtvis den tyska ...
Sedan var det det typiska problemet med vandringar på Mallorca: "Låt oss ta den andra vägen dit". Nämligen den väg som är tydligt synlig i Google Maps. Eller i OpenMap-kartor eller var som helst. Dumt bara att någon har ritat ett staket där. Och stigen är inte gångbar.
Så jag upptäckte att en variant av vandringen inte riktigt fungerar och nöjde mig med att låta min telefon berätta var jag skulle starta genom snåren.
Faktum är att jag hade vandringskängor på mig. 25 år i min ägo. Miguel hade sneakers. Jag var dock i underläge med mina shorts, för vi plågade oss parallellt med bergsryggen genom den misantropiska mallorcanska tundran.
Plötsligt nådde vi den plats där "stigen" skulle böja sig brant uppåt. Och med brant menar jag brant. Men eftersom det inte fanns något att se från stigen långt och brett och krypandet över kal sten i stor branthet varken är mitt fall eller såg särskilt användbart ut, gick vi helt enkelt parallellt med åsen.
Det som såg ut som en högplatå var tyvärr bara en mellanplatå. Ingen riktigväg går från dor. Nästan fri från vegetation. Så vi fortsatte att kämpa oss igenom tills vi på något sätt kom tillbaka på huvudvägen.
Är inte det en vacker stig? Nivå! Riktigt lätt att gå i. Praktfull. Vi gick sedan långsamt uppför backen mot Cala Sant Vicenç. Stigen blir smalare och det blir varmare och varmare, nästan 30 grader. Vi kommer inte att dö av törst på en så nästan barnvänlig vandring?
Egentligen en truism, men när du går på en sådan vandring, tänk på vatten. Och för de skalliga huvuden eller de med tunt hår: Tänk på en huvudbonader. Båda är verkligen viktiga. Nu har vi nästan kommit "till toppen", i själva verket är det bara en bra 100 meters höjd. Men känns mycket mer i värmen och efter upp- och nedgångar.
Den längre vägen är mestadels nedförsbacke. Vi korsar en ström och möter en engelsk vandrare som redan är på väg tillbaka. Hur disciplinerade vissa människor är ... Rutten slingrar sig i mjuka svängar längs sluttningen in i Cala Sant Vicenç, utsikten öppnar sig för söta semesterstugor förmodligen från 70/80-talet, som står under tallarna, som om de var oskiljaktigt förbundna och tiden bara stod stilla lite.
I slutet når vi den lilla bukten Cala Sant Vincenç och njuter av en iskall cola. Det känns på något sätt lite som att tiden har stått stilla här. Och ljuset är väldigt speciellt.
Hur som helst, en trevlig liten resa. Om du håller dig till det "normala" sättet direkt.
När vi lämnar igen bestämmer vi oss – mot allt förnuft – för att pröva den "okända" vägen. Du kan föreställa dig att det slutade i katastrof.
Först följer vi vägen till Cala Carbó, en vacker vik med superklart grönt vatten (låter faktiskt paradoxalt ... super klart och grönt ...).
Nu gör vi det avgörande misstaget. Istället för att bara följa den väg som skulle ha fört oss snabbt och trevligt till Port de Pollença, litar vi på mina navigationskunskaper och går in på nästa fel väg. Klart uppför igen...
Här kan dessa så kallade stenmän alltid hittas på "rätt" stigar. Du kan inte gå vilse där. Men har någon någonsin tänkt på det faktum att en samling stenar på en scree hög inte är särskilt tydligt definierad?
Och tydligen hittar alla på något sätt sitt eget speciella sätt, för det finns högar av stenmän överallt. Vad detta har med män att göra är då nästa fråga. De är snarare stenpyramider ...
Oavsett hur, skäller vi och förbannar och bergsryggen kommer inte närmare. Någon gång ger vi bara upp. Och gå tillbaka ...
När vi är tillbaka på rätt spår drar vi en lättnadens suck. Till sist! Det går stoiskt väldigt lite uppför. Utan den där fräcka grova skrönan som – och nu ska det bli tragiskt – har dödat mina älskade vandringskängor.
Plötsligt börjar sulan på min 25-åriga Salomons att lossna. Jag förbannar och tänker "det här är inte sant nu". Bortsett från den tunga idealförlusten (jag vandrade extra lite för att skona dem!) blir löpningen svår eftersom den främre delen av sulan nu hänger ner. Och jag måste stappla genom området i ett storksteg.
I hopp om att skorna på något sätt ska hålla ut fortsätter jag att staka tills den andra skon börjar. Är det begripligt? 25 år ingenting. Och sedan "dör" de tillsammans? En nästan romantisk idé!
Faktum är att jag någon gång river av sulan och det återstående lagret når som skydd mot stenarna och små stenarna och vi tar oss till Port de Pollença.
Sammanfattning
Vandra Cala Sant Vicenç – Port de Pollença
Om du håller dig till det "normala" sättet, som är den diagonala kortaste förbindelsen från Cala Sant Vicenç till Port de Pollença, så är vandringen mer en trevlig liten promenad med riktigt bra utsikt.
Omvägen till "A" eller stigarna i öster, som vi gjorde strax efter Cala Sant Vicenç, kan du rädda dig själv ... Och till slut tvivlar jag – för "normalos" – på att den turné jag valt skulle ha varit möjlig på 4,5 timme. Problemet här är ofta helt enkelt att det inte finns fler ingångar. Då finns det plötsligt staket ...
Så om du rekommenderas vandringar, se till att de är halvvägs uppdaterade.
Efteråt belönade vi oss med ett stopp på Placeta Garden Restaurant , det får man läsa!
